[Musik by Vintersorg]
[Lyrik by Karl-Erik Forsslund]
Som en gammal isbelupen drake ligger JAkeln tung
Och
vitgrAnraggig nedfAr branten mellan tvenne toppar
StjArten lindad runtom hAgsta
Spetsen, buken spAnd och stinn
I fjAllets kittel,
ryggen krAnt av mittmorAnens As,
Svart och knAglig
Ner mot daln han strAcker lAngsmal nos med rynkigt
Skinn till lAppar, vita
tAnder grina dAr imellan,
Genom JAkelportens svarta hAl rinner ur hans
Gap en lerig strAm
Taggig kam pA hjAssan, mArka grumligt
grAngrA Agen -
Stelt han stirrar Aver dalen ner,
Trycker nosen vAdrar mot
Marken mellan tassarna vars mArka klor
Skymta fram
ur vAt smutsgrA ragg
SmAvAxt Attling av sin jAttestamfar, istidsdraken,
Fader JAkul sjAlv - han som strAckte stjArten upp
Mot
polen ramarna mot blockberg och ural,
Han som Aver fjAll och slAtter vrAkte sig,
KrAlande och vAltrande
Han som fyllde hav
och sjAar,
Rev med klorna rispor i de hArda hAllar
Gnagde klipporna och pressade
Bergen samman med sin tyngd
Ham som
skAvlade och lade Ade sagoskogar,
GrAna paradis, blAste med iskall andedrAkt bort
Allt som levde, blommande och lyste