[Music & Lyrics: Vintersorg]
En daggvuren gryningshimmels disiga bud
tjAnar som arlaregnets segel.
Till soleld
begnistrar dess mantelskrud,
och var droppe bildar en spegel.
Som lAnkas mot en rymd i bAgad strAm,
ett draperi som i bjArta
kulArer sprakar.
SkAnkt ifrAn molnkaravaners purpurdrAm,
lika mystisk som modermArkrets drakar.
Vad skedde om skapnaden blevo
solid,
en bro Aver svindeldjupa avgrunder?
FArgrenad vid galaxens gAmda lid
och stjArnhimlens brinnande lunder?
Skulle vi gA
lAngs bAgen tunn
som vattenreflexerna fogar? (mot jordens grund)
Asa vAr visdom ur sagans brunn,
fArsjunkna i kosmiska skogar? (i
en euforisk blund)
PrAlande grann
den tunna materian, genomstrAlas.
I solskensljus den funnit sin sjAl,
i vattenrAk sitt
kArl.
VAsenfylld,
av vAdrets makt fArgylld, nyanser mAlas.
Diffusa konturer mitt hjArta nAr
och fyller ett fjArilslAtt
begAr.
Jag vAlkomnar dig, sjufArgade dynasti.
Som lindrar min Angest, min inre elegi.
PrAlande grann
den tunna
materian, genomstrAlas.
I solskensljus den funnit sin sjAl,
i vattenrAk sitt kArl.
VAsenfylld,
av vAdrets makt fArgylld,
nyanser mAlas.
Diffusa konturer mitt hjArta nAr
och fyller ett fjArilslAtt begAr.